Grader av smärta

Superbebisen är snart 1 år. Det har varit det värsta året i mitt liv. Tro nu inte att jag ångrar min prins, absolut inte!! Men att det skulle innebära så mycket smärta, oro, tålamod, slit och ångest hade jag ingen aning om.

Varje gång vi kommit framåt så kastas vi inför nästa motgång…. Nu är min största smärta att han inte äter! Min fina lilla kille äter så lite att han i längden förmodligen skulle bli allvarligt sjuk. Ingen viktuppgång sedan i december.

Är på sjukhuset sedan en vecka tillbaka. Man hamnar i den där ekande bubbla som jag avskyr. Livet liksom pågårdär ute medan vi sliter med svårt i långa korridorer av tomhet.

Superbebisen blev inlagd för att sondmatas. Tyvärr drog han på sig något så nu har han hög feber och är slö. Förmodligen bara vanligt virus men det var inte vad vi behövde just nu… Det gynnar varken hans hunger eller motorik. Planen är att vi ska bli hemskickade med en droppmaskin som han sondmatas genom. Jahapp. Mata var 4 timme genom en maskin som tar en timme att mata. Lika bra att inte gå ut överhuvudtaget.

Jag lovar att försöka vara mer positiv snart. Just nu är det för mycket och jag är så ledsen över att min son inte har samma förutsättningar som andra.

Bit ihop

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s