Drömmen om sonen

Jag skriver här för att jag behöver. Inte så mycket för att du ska läsa men för att organisera mina tankar och förstå vad som sker.

Jag är mamman till Superbebisen. En liten bebis på snart 8 månader som vid 6 månader opererades för en tumör i hjärnan. En tumör som läkarna inte upptäckte trots att jag grät på mina bara knän om att få hjälp med min son som skrek tills han blev blå. Ingen lyssnade. Var befann sig alla duktiga barnläkare när jag tiggde om hjälp?! Varför lyssnade ni inte? Jag ska försöka komma över det men jag vet inte om jag kan förlåta. Hur kompenserar man att varje dag som han gick med tycket på hjärnan kan ha gett bestående men? Hur ska ni någonsin kunna be min son om ursäkt?

Vardagen är bättre nu, mer begriplig. Nu förstår jag varför min son är en orolig själ som vill vara i min famn nästan dygnet runt. Nu förstår jag varför han inte som andra barn utvecklas motoriskt. Game over för vår del när det gäller tävlingen mellan föräldrar och barnens motoriska utveckling. Vi deltar inte i tävlingen längre om det känns skönt. Superbebisen får ta allt i sin takt och den här Powermamman kommer aldrig ge upp hoppet.

Kanske skriver jag en bok en dag. Om sorgen att gå miste om det man hade längtat efter. Om att aldrig få vara i babybubblan och om att inget blev som man hade tänkt sig. Drömmen om sonen, den där Superbebisen…

Samtidigt vill jag be dig att inte tycka synd om mig. Vår son var nära att dö. Inget hade kunnat vara värre än så. Jag är så tacksam över att han finns här hos oss. Man måste sätta saker i perspektiv. Okej, Superbebisens liv startade inte som vi hade tänkt men vår son överlevde och kämpar varje dag för att ta igen. Han är en Superbebis och han gör mig till en bättre människa.

Positivt idag – Superbebisen skrattade högt när jag gungade honom i sängen innan läggdags. Magen verkar ha kommit igång. Vi har hittat ett sätt att träna rytmisk rörelseträning som han gillar.

Negativt idag. Mycket gråt och skrik. Han har ätit dåligt. Panikskrik i bilen igen.

Tänker hela tiden att det finns många som har det värre. Min son lever och nu ska vi kämpa för att hjälpa honom att utvecklas så mycket vi bara kan.

Det finns inga gränser för vad vi kan klara.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s